CutyouSelf

Jag känner mig död för tillfället.. har hänt en del sedan jag bloggade sist. Bland annat så har jag fått en diagnos och medicinering.. idag har jag dessutom dubblat min dos. Går regelbundet hos både läkare och psykolog.. men står ungefär på samma trappsteg fortfarande, det kommer ta tid det är jag medveten om. Och om medicinen hjälper mig? Nja.. inte vad jag märker av i alla fall. Har fortfarande svajande känslor och vill ta livet av mig till och från. Funderar på att kanske byta medicin igen.. finns ju ett helt hav och någon borde passa mig perfekt. Men vägen dit är lång och jag kommer få ta många smällar. Jag ber om ursäkt att bloggen stått stilla ett tag, men ibland lär jag vara lite ensam.

Jag har varit jätte deppig här under helgen så jag har inte orkat sätta mig framför datorn. Jag har hamnat i ett märkligt tillstånd, jag verkligen älskar att vara ute med mina vänner när det gäller fest eller krog besök.. men så fort det är vardag så stängs jag av. Jag vägrar ta mig utanför dörren och känner inte alls för att umgås med dom som jag annars hänger med.. Men det hänger väl ihop med den psykiska delen. Tänkte dra en liten snabbis om mitt första samtal hos psykologen, vi gick igenom min bakgrund väldigt ytligt då jag själv inte orkar nämna några närmare detaljer, och det var helt okej för hennes del då vi mest tog det första besöket som en koll vart jag "stod". Hon uppmanade mig att boka en tid hos läkare för att diskutera medicinering. Det finns så mycket att berätta så ett samtal ger inte så mycket, men det känns bra. Åtminstone för stunden, det har varit upp och ner. Ibland känns det bara onödigt och jag får för mig att jag är frisk.. men min sambo puffar till mig då och då och säger att jag ska vakna ur mitt fantasiland, han har ju ändå rätt. Idag ska jag på mitt andra besök, jag känner mig väldigt nervös.. hon vet ju ändå en del om mig nu.. och det avskyr jag. Jag avskyr tanken av att folk vet vad som hänt när dom ser på mig.. men så upplever jag det även om omgivningen inte vet nånting. Det är tur att jag har min sambo vid sidan annars hade jag aldrig kommit iväg på dessa "möten" med psykolog. En sak jag reagerade starkt på var att hon nämnde att jag eventuellt skulle bli förflyttad till en annan psykolog senare.. och det är just det jag inte vill! Det har redan hänt.. jag vill inte öppna mig om och om igen. Det tog år att bara komma dit jag är just nu.. Men jag berättade det för henne och skulle fallet bli så så lovade hon att hjälpa mig så jag slapp berätta allt igen för den nya.. Jag återkommer med mer information angående besök två. Jag vill även passa på att berätta om en sida där du kan lätta på ditt inre och få kontakt med människor i samma situation, finns även utbildade att kontakta. Medlemskap behövs för att skriva i forumet men är givetvis gratis. Klicka på länken för att komma dit -->> Terapisnack

Imorgon ska jag träffa en ny psykolog.. det pirrar i magen av bara tanken. Jag mår verkligen dåligt över att behöva gå utanför min dörr.. helst av allt skulle jag vilja låsa in mig för alltid. Det kommer säkert gå bra, men jag har en tendens att överdriva mina känslor inför obehagliga situationer.. när jag väl sitter där lugnar jag ner mig. Just nu känner jag mig tom i huvudet, som att jag inte har nåt att säga.. jag förstår inte ens varför jag ska dit. Jag mår ju ganska bra just NU.. kryper dom för mycket in på skinnet på mig kommer jag börja må dåligt igen.. fast å andra sidan kommer det ske förr eller senare i alla fall. Mitt mående rusar upp och ner som en berg och dalbana. Jag hoppas verkligen att vändningen kommer nu, för en människa orkar inte hur mycket som helst. Ta vara på eran dag!

När jag mått som dåligast så går verkligen min hjärna på lågvarv.. jag kan ligga i sängen en hel dag utan att göra ett skit. Jag har många gånger fått höra ord som att "Du är så lat" osv.. det går som en kniv rakt igenom hjärtat. Jag kan verkligen inte hantera situationen när det blir såhär.. men en vän sa detta till mig "Det handlar inte om lathet, jag vet hur ont det gör att få höra att man är lat och borde skärpa sig. Depression är lika mycket en sjukdom som influensa, man ber inte nån med influensa skärpa sig och sluta vara lat när dom ligger i feber. Du är lika sjuk som dom.. och den som inte förstår det har inget med ditt liv att göra" Det fick mina tankar att vakna upp, jag är ju sjuk.. Jag har nog inte insett det ännu bara.

Natten mot lördagen var fruktansvärd.. antagligen för att jag hade fått i mig en hel del alkohol, vilket kanske inte är så smart att hälla i sig när man mår så pass dåligt som jag gör för tillfället. Kvällen i sig var fantastisk, men på vägen hem så smög sig depressionen upp över huvudet igen.. jag kunde knappt gå för jag hade så otroligt svårt att andas och smärtor i bröstet. Första gången jag upplevde en panikattack var för några år sedan, jag var ute på promenad när jag plötsligt fick hjärtklappningar, ont i bröstet och svårt att andas.. jag ville bara sätta/lägga mig ner. Tog kontakt med sjukhuset den gången men dom sa nåt i stil med att "Du har antagligen fått en panikattack", jaha tänkte jag men ska man inte göra något mot det? Nånting är ju inte riktigt som det ska.. Jag gjorde inget mer emot det då och har haft såhär ett bra tag nu.. men åter till lördagsnatten, jag har aldrig upplevt såna självmordstankar som jag gjorde då.. jag blir lixom rädd för mig själv, tappar kontrollen.. Det är antagligen sjukt att beskriva det såhär.. men vid dom tillfällena så känns det som om någon annan styr mina känslor och handlingar. Jag vill verkligen inte ta livet av mig, men ändå finns dom där jäkla tankarna där. Vart jag än vänder mig så fantiserar jag om nya sätt att ta livet av mig och det gör ont i mig.. för jag vill verkligen inte ha det så. Jag brottas med det dagligen i mer eller mindre utbrott. Välkommen till min vardag.. Jag ber ingen tycka synd om mig, jag skriver denna blogg för att hjälpa andra som upplever liknande saker, jag vill få människor att inse att dom inte är ensamma. Hoppas ni förstår!

Fick en väldigt trist kommentar som jag inte riktigt vet hur jag ska hantera.. Här har ni den;
Hej, jag har en kompis som har haft självmordstankar och hon har sökt hjälp. Men hon har fortfarande ångest, jag vill hjälpa henne men jag vet bara inte hur eftersom jag själv aldrig har mått dåligt. Jag vet att det har lugnats sig med självmordstankarna och sånt grejer men hon säger att hon fortfarande mår dåligt. Och hon har varit med om lite grejer i sitt liv, kan tyvärr inte säga vad för jag har lovat att aldrig berätta nått men jag kan säga att hon har haft det tufft. Men det jag jätte gärna skulle vilja ha hjälp med är att jag vet inte hur jag ska hjälpa henne. Jag har frågat vuxna om vad jag ska göra dom flesta säger att jag ska stötta henne och det har jag och gör men det känns som det inte hjälper. Så snälla hjälp mig.
Skulle uppskatta om du svara på denna kommentar,
Du skrev att tjejen sökt hjälp, har hon fått hjälp eller gick hon aldrig dit? Om hon inte har det så tycker jag du ska be henne att söka hjälp igen, eller så kontaktar du någon för att få vägledning.. egentligen är inte detta ditt ansvar, men jag förstår fullt ut din situation. Vad gör man inte för sina nära och kära? Ni som läser bloggen får gärna lägga till era åsikter, jag är nog inte rätt person att fråga då jag är ostabil själv. Man vill gärna ha hjälp men man vågar inte be om den själv, så har mitt fall varit.. men äntligen har jag lyckats fått en tid. Om du vill ha nån att prata med för att det känns bättre så får du självklart ta kontakt med mig :) Skriv bara hur jag ska kontakta dig, det är bara jag som ser kommentaren.

Jag vill verkligen inte peka ut någon.. men jag fick en kommentar som gjorde mig så ledsen.. jag har ett hjärta av guld och vill alla gott.. så snälla du Anonym som skrev.. ta gärna kontakt med mig igen, eller kan jag kontakta dig på något vis? Ingen ska behöva känna sig ensam, jag förstår att du känner så då jag själv upplever samma sak.. Men du är absolut inte ensam.. att må dåligt är så pass vanligt idag.. Du skrev denna kommentar;

Jag tänkte ge mig på att berätta om det som hänt mig.. det är ingen lätt uppgift men jag mår bra av att lätta lite på trycket och dela med mig av det jag känner.. ni som är känsliga ska nog inte läsa detta inlägg. Mitt liv vände totalt när jag fyllde 13 år.. innan var jag en glad sprallig tjej som älskade min tillvaro, min familj var perfekt, och jag hade många vänner. Men så kom den natten som skulle förändra precis allt.. på så kort tid. Jag blev våldtagen av en äldre kille.. sån skräck jag kände då har jag aldrig upplevt, det ända som for upp i min skalle var att nu dör jag.. jag såg inget ljus, kände bara smärta. Min skolgång påverkades och jag gled isär från mina vänner, vem skulle jag prata med? Ingen förstod sånt i min ålder.. jag vågade inte vända mig till någon vuxen eftersom jag blev hotad till livet om jag berättade. Och just den meningen sitter som fast klistrad framför mina ögon "Jag ska döda dig om du berättar". Tiden gick och jag började må sämre å sämre, men ingen i min närhet förstod nånting. Trots min inre smärta lyckades jag bita ihop och ge mina nära och kära en bild av en glad liten tjej.. Jag blev äldre och gick knappt i skolan, dom började utreda varför jag inte gick i skolan, men det ända dom kom fram till var att jag måste hålla på med droger eller nåt liknande, så dom bad mig göra ett drogtest och då tog det totalt stopp för mig.. Skulle dom skylla min depression på att jag knarkade? Jag kände ett svek, jag ville bara skrika ut allt jag hade inom mig.. men återigen påmindes jag av dödshoten.. jag hoppade tillslut av skolan, jag klarade inte av det. Jag började ta till våld mot mig själv för att smita undan min inre smärta, behovet blev större och större.. efter ett tag kände jag nästan ett beroende av att skära mig. Jag kontaktade en kurator som verkade jätte bra till en början, jag berättade precis som det var och hoppades på att hon skulle hjälpa mig, självklart bad jag henne vara tyst om detta eftersom jag var dödshotad.. jag kom dit igen och då hade hon tagit dit polisen.. det sista jag ville göra. Jag hann knappt komma in i dörren när jag vände igen.. Mitt hopp kändes så långt borta.. jag ville ju bara ha någon att prata med. Min erfarenhet av att öppna mig gjorde mig rädd, jag kunde inte lita på någon.. så jag byggde upp en förmåga att trycka undan allt jag kände. I flera år gick jag runt såhär.. Vid 18 års ålder blev jag våldtagen en gång till av samma man.. jag trodde aldrig att jag skulle fixa vardagen efter denna händelse.. jag kände mig så otroligt otrygg. Men jag vågade återigen inte söka hjälp hos polisen pga dödshot.. jag började vända mig ut och in och tacklade alla problem själv. Bland mina vänner bar jag en mask, det kändes så underbart att låtsas leva ett annat liv.. men livet fungerar inte så, en dag tar det stopp.. och det är just vad det gjort nu. Idag lider jag av allvarlig depression, men jag har äntligen vågat söka hjälp. Och jag hoppas för min skull att detta blir bra denna gång.. jag vill inte uppleva det jag gjort igen, jag orkar inte öppna mig igen och bli sviken. Jag vill bara ha någon som förstår mig, som inte ser mig som något psykfall.. jag vill ha någon i min närhet som kan ta mig för den jag är. Jag kommer aldrig aldrig bli den flicka jag än gång var..

Klockan är nu 05:36 och jag har fortfarande inte sovit, jag mår väldigt dåligt när jag ska sova. Ligger mest och vrider å vänder på mig och när jag väl somnat drömmer jag en massa hemska saker.. om våldtäkter eller att jag blir jagad.. Jag känner mig hjälplös och ensam i sängen, någon kan ju komma in och attackera mig. Jag kommer inte iväg till skolan idag heller som jag hade planerat.. min vardag börjar verkligen rasa ihop, men som sagt så har jag äntligen bett om hjälp.. och jag hoppas för en gångs skull att detta kan bli slutet på detta elände. Jag har tänkt väldigt mycket på att ta livet av mig inatt.. jag hatar att tankarna finns där, för jag vet att jag aldrig skulle ha modet till det.. och även om jag hade det så skulle jag inte ta det steget då jag tänker för mycket på min omgivning. Jag lever hellre skadad ensam än att förstöra fler människors liv genom att agera "egoistiskt". Jag känner så otroligt stort hat mot mig själv, att jag inte gjort vissa saker annorlunda.. men jag vet oxå att jag inte skulle kunna gjort någon skillnad.. mitt liv hade sett likadant ut. Men visst funderar man hur hjärnan hade fungerat utan dessa våldtäkter.. hade jag då klarat av vardagen som en "normalt" fungerande människa? Jag skulle verkligen betala vad som helst för att få händelserna ogjorda.. i framtiden kanske det är möjligt, men i nuet får jag försöka kämpa. Jag kommer aldrig glömma det som hänt men jag kan lära mig att leva med det och kontrollera min ilska mot något bra. Hur lång tid detta kommer ta vill jag inte ens veta.. men över en natt lär det inte ske.. Jag vill blunda och komma tillbaka till ett verkligt liv.. min fantasivärld håller på att bryta mig på mitten. Precis allt påverkas av mina känslor, jag kan tex inte gå utanför dörren utan att känna mig hotad, alla i min närhet vill mig illa, jag orkar inte umgås med mina vänner.. jag kan inte ta ansvar över mitt egna liv. Jag är en fara för mig själv. Precis så känner jag! Jag skäms över vad jag blivit, ett psykfall.

Detta är en start på en blogg som ska följa min väg till ett bättre liv.. jag kommer inte gå ut med vem jag är då jag är dödshotad pga två våldäkter av samma man.. men jag vill förmedla det jag känner, eventuellt stötta någon i samma situation.. två huvuden är bättre än ett som man brukar säga.. jag lider av allvarliga psykiska problem som jag äntligen vågat söka hjälp för, i många år har jag levt med en fruktansvärd ångest -än idag, självmordstankar och i en värld där bara mörker existerar.. jag känner mig väldigt missanpassad. Och ni frågar er säkert varför jag skriver allt detta i en blogg? Mest är det för min egen del, det är så otroligt skönt att få komma ut med sin berättelse, släppa all ilska och sorg som finns inombords. Jag kommer sakta men säkert klättra mig igenom bit för bit i min bakgrund, just för att ni ska förstå orsakerna till mitt mående. Men även om min väg framåt, mina tankar för stunden.. hur jag upplever min ångest och mycket mer kring depression. Kanske inte världens roligaste ämne att läsa om, men tyvärr börjar detta bli vardag för väldigt många.. och jag har vänner som redan tagit eller försökt ta sitt liv, det är så fruktansvärt. Ingen ska behöva uppleva något liknande, man känner sig enormt hjälplös. Men ett val är ett val, och jag vet inte om det går att ändra på? Ibland känns det som ända utvägen, man gungar fram och tillbaka vid klippkanten men kan inte riktigt ta steget.. Jag ska kämpa, och det ska även ni, vilken sorg ni än befinner er i så ska vi kämpa för en bättre framtid! Var inte rädda för att lämna en kommentar, ni kan skriva anonymt. Ni funderar säkert över mitt namn val på bloggen, det är ganska enkelt att lista ut.. när det är som värst så tar jag till våld mot mig själv, jag är absolut inte stolt över det, men jag är inte ensam. Jag fyller strax 22år, jag ville bara tala om det så att ni förstår att det faktiskt sker i alla åldrar. Jag blir så fruktansvärd arg på människor som skriver elaka kommentarer så fort dom ser en flicka skära sig, men jag förstår dom oxå.. en person som aldrig befunnit sig där kommer aldrig förstå varför.. och jag tänker inte tvinga någon till att känna exakt det jag gör.. jag kan bara förmedla det jag känner och hoppas dom förstår. Som sagt får ni gärna lämna en kommentar, jag blir bara glad om någon känner igen sig i det jag skriver, öppna era sinnen så kan vi dela med av det onda och goda, tillsammans kan vi vinna -